Kontakt skapar hälsa

Jag minns första gången jag gick till en terapeut, jag var strax över 30 år och hade nog länge velat prata med någon. Men det var först när jag var tvungen att gå i egen terapi som jag tog steget. Jag jobbade då som hälsorådgivare och fick möjligheten att gå en coachutbildning. Ett av kraven för att bli certifierad coach var att gå i egen terapi, och certifierad ville jag ju bli.

Det fanns ju ingen anledning för mig att gå i terapi egentligen, jag var ju alltid så glad och positiv! Vilket min terapeut också påpekade, efter en sisådär 10 sessioner sa hon ”jag trodde du var ett jehovas vittne när jag såg dig första gången, INGEN är så glad när dom börjar i terapi”, rätt målande för mig då faktiskt.

Det jag minns allra mest från de första sessionerna var att min terapeut fick tårar i ögonen när jag berättade om en del tunga händelser i mitt liv. Jag berättade om händelserna, men jag var inte närvarande när jag berättade. Det var bara ord för mig. Jag kände absolut ingenting. Mina tankar sa ”borde jag inte vara ledsen nu?”

Det är ju otroligt uppskattat att vara den glada och positiva personen, inte alltid, men oftast. Jag hittade mitt sätt att passa in, att gömma mig bakom en glad och positiv fasad var så tryggt.

I terapin pratade vi om insikter vid ett tillfälle, jag minns att jag berättade om min senaste insikt. Jag var ganska stolt för att jag var ju rätt klok och insiktsfull, jag hade ju läst en massa böcker och är utbildad inom både hälsa och coaching. Som hälsorådgivare och snart coach så har jag ju lite koll ändå! När jag delade min insikt, som visade sig inte vara en insikt alls, utan en känsla som jag beskrev, så kände jag mig verkligen som ett litet, litet barn. Känslor? Vad är det? Jag förstod verkligen inte, jag visste att man brukar gråta när man var ledsen och det är ju en känsla. Gråta? När gjorde jag det senast? Det mindes jag inte.

Jag var inte i kontakt med mig, när jag pratade kom ord (rätt kloka ord också bör tilläggas). Men jag kände ingenting när jag berättade om de mest tragiska händelserna. När jag pratade så visste jag inte om jag menade det jag sa eller hur det kändes.

Den jag var som person var till stor del den jag trodde att andra ville att jag skulle vara eller förväntade sig av mig.  

Nu börjar jag hitta mig, vad som är viktigt för mig och vad jag vill. Nu kan jag nästan inte stoppa min egen sanning. Jag vet när jag berättar om något om det är sant för mig, för det känns. Känslorna är min vägvisare. Vad känns bra? Vad känns inte bra? Är det lätt eller tungt? Lyssna inåt, vad säger kroppen? Menar jag verkligen det jag säger? Är hela jag med?

Att inte vara in kontakt med mina känslor, fick mig att gå vilse. Nu vet jag hur jag hittar hem, till mig. Visst, jag tar lite omvägar ibland och små steg ner i läbbiga dypölar då och då – helt ok. Men jag vet vart jag ska och hur jag hittar dit. Kontakten jag har med mig själv är avgöranden för hur jag mår. Lyssnar jag inte, så går jag vilse.

Jag behövde hjälp för att hitta hem. För mig räckte det inte med utbildningar och böcker. Jag behövde en trygg relation och någon som lyssnade och faktiskt ifrågasatte mina sanningar. Det behöver jag fortfarande.

Kontakt skapar hälsa.

 Ylva-Li Arnerstål